Anders Söderlund

Mitt tal till minnesceremonin - till min älskade man. Det finns så mycket jag skulle vilja säga om Anders och ända tror jag inte det finns nog med ord som gör honom rättvisa. När jag mötte honom var det som att jag kom hem. Jag var rätt trasig då av tidigare svek men med Anders förstod jag tidigt att jag var i trygga händer, och jag hade rätt. Anders var ärligheten själv och fullkomligt lojal mot de han brydde sig om. Han var lätt att få kontakt med och jag tror ingen tyckte annat än fina saker om honom oavsett relation. Det har jag fått bevis på av alla som kontaktat mig senaste månaden och delat sina upplevelser av honom. Jag minns första ggn han kom upp till mig. Vi åkte till min hemby, lånade en skoter och drog till skogs. Han hade aldrig kört skoter förut och självklart körde vi fast i all lössnö så man kan säga att han fick visa prov på sin fysiska styrka från första stund. Men det var inte hans styrka som gjorde störst intryck på mig. Det var hans fullkomligt prestigelösa sätt. Han hade inget som helst behov att hävda sig eller bevisa nåt, han var fullständigt fri med att jag hade mer koll på hur man hanterade en skoter än honom vid det här tillfället. Den sidan fascinerade mig mycket. Han liksom verkade i det tysta, sådde frön med målet att få dem att slå rot och bli till verklighet, sen spelade det ingen roll hur det gick till. Han kunde komma hem från jobbet och i glädje berätta om ett lyckat projekt och hur hans idé blivit verklighet - fullständigt oberörd över att det kanske var hans chef som tagit all ära för jobbet. Det viktiga var ju att idén blev verklighet tyckte han. Anders hade verkligen en naturlig förmåga, en superkraft, att se det bästa i sina medmänniskor, han såg potentialen i alla och hade förmågan att prata med och nå fram till vem som helst. Med honom ville man vara sitt bästa jag helt enkelt. Just det älskade han, att få se hur kollegorna växte med hans stöd, hur barnen utvecklades och blev trygga och självständiga, och det spelade ingen roll att ingen av dem valde att satsa på handboll. Den osvikliga tilltro han visade mig och alla mina flummigheter har varit avgörande för min utveckling. Att jag känner mig som en stark, trygg och självständig person är så mycket hans förtjänst. Han ville alltid mer och låg alltid ett steg före och det kunde göra mig galen ibland. Kan jag inte bara få njuta av den här lilla framgången utan att få flera tips på hur nästa steg kan se ut!! Till skillnad från mig så var Anders en Ja-sägare. Han var alltid pigg på att prova nya saker och bara att jag ville flytta tillbaka till Jämtland från Sthlm var aldrig något problem för honom, det var ju kul att prova ett nytt ställe ju! Det valet var inget han ångrade. Här fick han utveckla sin skidåkning och njuta av fjällen på nära håll. När det gällde våra barn och Anders så tror faktiskt jag aldrig dom fick ett nej, isåfall var det för att jag tvingade honom. Det var som att han bara såg lösningar. Ingenting var omöjligt. Ingenting var jobbig för honom. När vi dejtat bara några veckor skulle han åka sitt första vasalopp. Ny utrustning var inhandlad och om han hade 10 mil på skidor innan var det bra. Ett par mil in i loppet ringde han. Då höll han på att plåstra om sina fötter som började få rejäla skavsår av de nya pjäxorna. -Ooops sa jag, vad trist för det kanske är bäst att kliva av då så det inte blir köttsår tillslut! Han reagerade med förvåning, VA, kliva av Nä. Det var som att jag plötsligt börjat prata ett annat språk. Att avbryta och ge upp var helt enkelt inte hans grej. Och i mål kom han. Trasig men lycklig. Det blev också 5 vasalopp till så avskräckt blev han uppenbarligen inte. 21år fick vi tillsammans, 15 fick jag vara hans fru och det finns inte en dag jag ångrar, det är faktiskt bara fina minnen även om vårt äktenskap var inte perfekt. Det fanns delar jag saknade hos honom och det fanns definitivt sidor han saknade hos mig. Men den ömsesidiga respekt, kärlek och kamratskap vi delade gjorde oss till ett fantastiskt team. Hilda sa häromveckan att hon tyckte vår relation var den mest perfekta hon kunde tänka sig, skrek ni någonsin på varann Jag kan erkänna att jag gjorde något försök men det är svårt att bråka med en lugn stadig klippa som med sina ärliga lysande blå ögon förvånat svarar -men, jag ser inte problemet, vi kan väl komma fram till en lösning istället.. Stridslågan liksom tvärdör. Men hur fint är det inte att vi kunnat ge våra barn en sån fin bild av hur en relation kan vara! Som Hilda så klokt konstaterade -så fort ni blev trött på varann så hittade ni bara på något på egen hand en stund och så blev det bra. Så var det. Vi gjorde varann bättre. Anders förde in äventyr i mitt liv, fick mig att börja med saker jag aldrig trott, som att spela golf, resa på annat än charter, och ta dykcert. Jag i min tur öppnade hans ögon för samtal, känslor och andliga perspektiv och han var alltid öppet nyfiken. Vi hade alltid något att prata om. För Anders var frihet viktigt. Tidigt i relationen visade han mig hur fint det är att låta varandra växa i frihet, trots att man lever i relation och har familj. Att resa, uppleva äventyr, se stora fotbollsmatcher, tävla och umgås med grabbarna var viktigt och det fanns inget han inte skulle ha gjort för hans självvalda bröder, Tony och Fredrik. Och ni ska veta hur glad han var för att ni båda hittat hem i era nya äktenskap. Anders var projektledaren personifierad. Allt han gav sig in i blev roliga projekt, oavsett om det var en familjetripp, ett altanbygge eller vasaloppet. I jobbet fick han vara med att ta fram och utveckla spännande innovativa byggnader som trygghetens hus med polis och räddningstjänsten i Östersund och nu senast den nya högskolan mitt i Borlänge. Det sista privata projektet blev sommarstugan på Åland, det arv han ville lämna till barnen på sin barndoms Ö. Och han hann precis klart. Anders, min goding. Aldrig hade jag trott att vi inte skulle bli gamla tillsammans, att Arvid och Hilda inte skulle få ha dig längre än så här. Men om det var det här som stod skrivet i ditt livsmanus så projekterade du det med en gudomlig precision och tajming. Med hjälp av en aggressiv sjukdom så fasade du ut dig själv ur våra liv på ett fullt begripligt och naturligt sätt. Du såg ingen framtid i att leva som sjuk, jag såg ingen framtid i att leva som anhörigvårdare och Arvid och Hilda såg ingen framtid för dig i den skepnaden, den skuggan av vad som var du. Anders du gav oss allt. Det du hann ge våra barn är vad andra knappt hinner med under en så kallad normal livstid. Med det här sagt så vill jag förmedla - tyck inte synd om oss. Vi har fått ett helt liv med den bästa. Vi har alla tre fått förmånen att växa och mogna i egen takt i hans trygga kärleksfulla energi och vi har utvecklat egna vingar alla tre. Och precis som jag lovade honom den där natten den 26 april, vi kommer klara oss vi är okej. Vi är till och med flygfärdiga. Anders berörde alla han mötte och det fortsätter han med från en annan dimension. Han kommer alltid vara med er och alla som älskade honom, ni behöver bara be om hans stöd eller råd så kommer han. Kanske med ett tecken, eller som en visshet, en tanke eller känsla som liksom landar från ingenstans. Den enorma frid och lycka jag kände från honom när han gick över den där natten den 26 april 2022 kommer för alltid vara det bevis jag behöver. Allt är precis som det ska, även om det är svårt att förstå med våra sinnen. Tack för allt Anders, jag älskar dig i evighet /din Helena

Tack finaste Anders!