Tönnies Finke

Tönnies. Minnesord Tönnies Cord Finke. Mannen, myten, legenden, flygaresset. Ingen med ett sådant namn kan väl vara grå och oansenlig. Och det var Tönnies verkligen inte heller. Med sin färgstarka personlighet och sitt mustiga språk, tog han plats, hördes, syntes och bjöd på sig själv och sitt händelserika liv. Som jag upplevde honom hade han ett slags busigt barnasinne men även ett dolt djup inom sig, som han mindre ofta lät komma upp till ytan. Tönnies bakgrund och livshistoria är väldigt speciell. Han och hans bröder kom till Sverige från Tyskland i samband med andra världskriget och via släktingar och bekanta kom de till ett par på Norderön, Arvid och tant Hanna. Här växte Tönnies och hans bröder upp. Upplevelserna i Tyskland under kriget satte stor prägel på hans liv och var något han brottades med till slutet. Tönnies började sin yrkesbana som fältflygare vid David blå, F4. Han var en av sex svenskar som i slutet av 1962 med ”Flygande tunnan” flög till Kongo och deltog i kriget där som stridsflygare. Ett uppdrag som var förenat med livsfara. Han är en av de få som kvalificerat sig som medlem i en av flygsveriges mest exklusiva föreningar, TTT, Tusen Timmar Tunnan- klubben. Så småningom fortsatte Tönnies yrkesbana bl a som pilot på Linjeflyg fram till dess han pensionerades. Han jobbade även som pilot på Borneo, Libyen och i Saudiarabien. Det var alltid spännande när Tönnies i unga dagar, alltid lika stilig i sin flygaruniform, kom hem till Norderön och då ofta hälsade på hos oss. Han hade stor berättartalang och man visste att man skulle få höra diverse spännande berättelser från hela världen om händelser i hans äventyrliga liv och leverne. Inte alltid helt rumsrena får man nog säga. Men det mesta var nog helt sant hur otroligt det än kunde låta i våra öron. Jakt, fiske och skytte hörde till några av Tönnies stora intressen. Det hände att man som barn tillsammans med vår pappa och Tönnies fick delta i harjakt eller vara med och skjuta prick på ölburkar. Tomma. Han var öppenhjärtig med det mesta. Både sådant han lyckats med, men även med sina misstag. Han jagade och ibland gick det snabbt. Som när han satt i köket och såg några mindre populära fåglar. Han greppade geväret och sköt. Träffade målet, men hade glömt öppna fönstret. Turligt nog använde han bara ett salongsgevär. Kulhålet fanns kvar under flera år och han berättade om händelsen som bara han kunde. Tönnies tyckte om barn och hittade även vid hög ålder på hyss och roligheter för barnen på öns dagis och för grannbarnen. Även som vuxen var tillfällena i Tönnies sällskap underhållande och bjöd på många skratt. Själv skrattade han också hjärtligt på sitt karaktäristiska sätt. När Tönnies var pilot på Linjeflyg och hade flygningar till Frösön/Osd tog han alltid en sväng på låg höjd över Norderön och vickade lite med vingarna. Han informerade på jämtska sina passagerare att han på så sätt signalerade till tant Hanna att han snart skulle vara hemma och att hon skulle ”sätta på kaffet”. Vad man hört så kallar ”flygfolk” den lilla avvikelsen fortfarande för ”Finkerutten”. En del flygningar var kanske inte helt reglementsenliga och man kan nog anta att säkerhetstänk inte var Tönnies starkaste kort. Men kortspel var något han också gärna ägnade sig åt. När Tönnies fyllde 60 år bjöd han ö-borna med flera på stort kalas. Vid sådana bemärkelsedagar brukade ett gäng ö-bor spexa, dikta och framföra diverse sånger om och till jubilaren. Detta hade förstås Tönnies förväntat sig och när det dröjde frågade han flera gånger under kvällen ”när ska showen börja då”?. Och han fick förstås sin ”show” och hyllning med sångtexter, både snälla och mindre snälla. Något som han då och långt senare vid upprepade tillfällen uttryckte sin uppskattning och tacksamhet för. Många av sina erfarenheter och upplevelser har Tönnies berättat om i olika artiklar och intervjuer. Under sina år som fältflygare var han med om flera tillbud, olyckor och kraschade även ett par gånger med sitt plan. Att Tönnies överlevde alla sina år som pilot kan inte ha berott på annat än en kombination av både tur och skicklighet. Tönnies bildade i unga år familj och har två barn från sitt första äktenskap, Git och Niklas. Senare i livet fann Tönnies sin kärlek Caroline från Malaysia och de bosatte sig på Norderön där de fick sonen Edward. I samband med att Caroline alltför tidigt drabbades av sjukdom så förändrades Tönnies liv drastiskt. Under alla år besökte han henne ofta på det boende hon ännu har. Vi som under denna tid då och då träffade Tönnies, märkte att hans tidigare så påtagliga livsglädje förändrades och att hans livsgnista till en del verkade ha falnat. Efter en kort sjukhusvistelse fick Tönnies för någon vecka sedan komma hem till Norderön. Det är inte svårt att föreställa sig att han på väg hem med sonen Edward tänkte att han nu höll på att landa för sista gången, att han kände sig redo att ta en sista oändlig flygtur och att han nu flyger så högt han kan komma i en annan dimension, ”up in the sky where he belongs”…. Han hann med mycket under sitt liv. A life well lived med tanke på omständigheterna som var honom givna. Våra tankar går till Tönnies barn och övriga familj. Vi är många som kommer att sakna honom och ön blir tråkigare utan honom och hans mustiga historier. Familjerna Norelius, Skogsberg och Wester genom Märit